Bilden på den knappt 22-årige Mattias Weinhandl finns att hitta i konvolutet till cd-skivan Hockey Fever. I och med 2002 års Sverigearrangerade hockey-VM gavs en till 50 % melodifestivalenartister-baserad platta ut i sann Bert Karlsson-anda av Mariann Grammofon. Tänka sig att nittiotalet (och svenskarnas vilja att betala minst 150 spänn för blandplattor i stil med Absolute Music) levde kvar början av tvåtusentalet. Men det är en annan historia, precis som det faktum att jag knyckte omslagshäftet på Konsum.
Ironiskt nog hade jag som pubertal tonåring drabbats av just hockeyfeber denna tidiga vår. Mattias Weinhandl var snygg som synden, och lite lagom rookie. Henrik Zetterberg hade redan gjort sig ett namn, och någonstans anade jag kanske att han och en Robinson-brunett tillika Andra världskriget-expert skulle finna varandra?
Mattias Weinhandls dragningskraft måste vara relaterad till min svaghet för bruna ögon, och med en snyfthistoria om ett sönderklubbat vänsteröga, därefter nedsatt syn i kombination med en hejdundrande målstatistik och skickligt spel var jag fast besluten om att detta var min blivande make.
Sedan 2002 har blå- och grönögda pojkvänner kommit och gått, men de har alla en sak gemensamt: de har varit lite mer närvarande än herr Weinhandl. Han har nämligen aldrig ägnat mig ens en blick. Undrar om han vet att jag existerar? HUR SVÅRT KAN DET VARA DET STÅR JU I STJÄRNORNA ATT VI ÄR GJORDA FÖR VARANN DITT PUCKO. Tusan också, jag kanske borde ha försökt visa lite framfötter innan det var för sent?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar